Regnet, Kampen, Dåtiden.
Regnet faller bara tyngre nu,
ännu hårdare,
ännu kallare.
Jag har aldrig varit så stark,
jag klarar aldrig av det.
Alla som dör,
allt regn som faller,
alla känslor,
allting bara surrar,
runt runt runt,
och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen.
Det är inte min kamp,
men jag tar den ändå,
inte mitt problem,
men jag löser det ändå,
inte min sjukdom
men ändå, så botar jag den.
Och när saker inte kan bli värre,
hälsar dåtiden på ännu en gång,
När allting har fallit till marken,
brister marken självt .
